| Datum | Anteckningar |
|---|---|
|
(v5) |
I dag har jag ställt mig frågan: Är jag gravid? Jag har känt hjärtklappning, som jag annars aldrig känner. Svullen och öm mage. Senaste mensen började den 12 november, och denna bör komma i dagarna. |
|
(v5) |
Ont på vänster sida (gissar på äggledaren), speciellt när jag hostar av min dryga förkylning. |
|
(v6) |
IRRITERAD, gråtfärdig, finnar - men inte så öm mage längre. Och ingen mens. |
|
(v6) |
Störtgrät i bilen hem för att Agnes slutade på dagiset i Lund idag. Jag känner inte riktigit igen mig själv. Smygande illamående... nu är jag i princip helt övertygad. Det är bara ett test som saknas för att verkligen övertyga mig. |
|
(v7) |
Jag testade positivt, trots att vi egentligen ville vänta med att testa till efter jul för att inte få en deppig jul, men med illamåendet så var jag så säker på min sak. Världens bästa julafton blev ännu mer perfekt! |
|
(v7) |
Knappt illamående. Svullen mage, men annars inga symptom. Jag tror inte det går vägen denna gång. Ingen värk i brösten, inget kräk. I går hade jag en ljusbrun trådig flytning, men det tolkar jag som normalt och inte som början till missfall. Vikt: 45 kg, som hela tiden. Ändå är jag glupsk och hungrig jämt. Sötsugen. Bor det en pojke i min mage denna gång, tro? |
|
(v8) |
De vita trådiga flytningarna finns kvar än, de är precis som vid min ägglossning. Innan jag blev gravid med Agnes hade jag jätte-oregelbunden mens och hade inte en susning när mig ägglossning inträffade. Men sen jag slutade amma Anges så har mensen blivit regelbunden och ägglossningen tydlig. Det är precis som om kroppen lärt sig hur den ska fungera, att den har kommit igång. Behöver skriva av mig lite... känner mig så orolig. *deppar* Denna graviditet är 100% tvärt emot min förra. Då kände jag så mycket i livmodern, jag mådde kräk-illa, brösten värkte. Denna gång känner jag INGENTING. Jag mådde lite illa runt julafton, men det har släppt. Och fastän jag läser överallt om att den ena graviditeten inte behöver vara den andra lik, så är jag så övertygad om att det inte kommer gå vägen denna gång. Jag känner det i hela kroppen. Inget stämmer med de referenser jag har till en graviditet. Vi har haft för bra flyt hittills, lätta att bli gravida och inga konstigheter. Missfall är ju så vanligt, nog borde vi drabbas? Jag vill inget hellre än att lilla Livet stannar hos oss, men än har jag inte vågat glädjas riktigt över graviditeten. Vågar inte drömma om att vi får en bebis i augusti, om att nästa jul har vi två barn... Varje gång jag går på toa kollar jag om jag inte börjat blöda. Jag tycker t.o.m. att det känns onödigt att ringa barnmorskan för att få en tid till inskrivning, men det är kanske hög tid om jag ska få någon tid? Under min förra graviditet tolkade jag ju alla symptom som om det var ok med fostret, allt var som det skulle. Och det var det ju! Vår Agnes är mer än perfekt! Det enda jag kan göra är ju att vänta och se. *fäller en tår* |
|
(v10) |
Brösten har växt! De har inte ömmat någonting, så jag har knappt tänkt på dem. Men idag märkte jag det, visst är de större än vanligt. Trådiga flytningar, trötthet, dåligt humör och något enstaka illamående är gaviditets symtomen hittills. Varje morgon äter jag en tomat i sängen och sen går jag upp och äter två mackor nästan direkt för att må bra! Jag som aldrig kunnat äta frukost förut. Nu äter jag dessutom två, för innan jag öppnar butiken kl 10 tar jag lite yoghurt och två mackor till! Jag har sån inspiration till mat! Vecko-matschemat har aldrig varit så kul som nu att fylla i. Allt smakar så gott! Magen putar, jag som annars är ganska platt. På söndag ska vi fira Agnes 2 års-dag, undrar om någon misstänker något då? |
|
(v11) |
Sitter fostret kvar efter idag så sitter den nog ordentligt. Vi fick varor idag på jobbet och där bla ett stort skåp. Det låg ner i kartongen och Lina och jag hjälptes åt med att resa det upp. Skiiiiiiiiiiit tungt. Sen slog det mig att kolla vad skåpet vägde... 88kg. Vad tänker jag på? Jag som är så nojjig för missfall. Lina kollade på min mage flera gånger idag. Anar hon något? Visst är den uppjäst och rund, så är man tillräckligt nyfiken så kan man nog dra några slutsatser. Hon frågade dessutom när Robert och jag ska skaffa syskon till Agnes. Robert berättade för sin chef att vi väntar barn. Så Rolf blev först ut!!! Robert bad sig ledigt på fredag då vi ska på inskrivning, och han tyckte att det kändes onödigt att hitta på någon annan anledning. |
|
(v13) |
Inskrivning på mödravården i Eslöv. Robert följde med och det var jätte-trevligt. Bm heter Maivi och vi kom bra överens. Allt var normalt och fint. Vi fyllde i papper och hon tog prover. Vi pratade igenom förra graviditeten och förlossningen. Jag har gått upp 3 kg!!! Robert gjorde fanfar för mig imorse när jag berättade. Nu ska hon skicka remiss till Lund så vi ska få komma på ultraljud, någon gång i v.16-18. Därefter ska jag ringa Maivi igen och boka nästa besök i slutet av april eller början av maj. Det är ju en hel evighet tills dess! |
|
(v13) |
Bruna trådiga flytningar idag. Nervöst, faktiskt. Jag hade det två gånger när jag väntade Agnes också. Efter första omgången (v. 9, tror jag att det var) åkte vi in till akuten och fick ett vaginalt ultraljud. Då var det ok. Ibland händer det att man får sådana här flytningar utan att de vet varför. Ändå undrar jag denna gång. Funderar så på att ringa min bm för att få lyssna på hjärtljud. Vill ha bevis på att där finns ett liv i min mage. De senaste dagarna, sen vi var på inskrivning och sen jag berättade för Lina på jobbet, har jag ändå vant mig vid tanken att det kanske går vägen och att vi får en bebis i sommar. Så kommer de här flytningarna och sätter grillor i huvudet igen. Ja, ja. Det är inga mängder och framför allt inte färskt blod. |
|
(v13) |
Jag berättade för Lina på jobbet i dag. Vi ska till Göteborg med jobbet och det skulle vara med övernattning. Jag har sagt att jag vill vara med på mötet på eftermiddagen, men att jag inte ville stanna över natten. Jag är ju så trött på kvällen + att hemmet är så viktigt för mig. Jag kände att jag behövde förklara mig för hon ville ju att jag skulle stanna över. Så nu vet Lina också. |
|
(v14) |
Agnes blev magsjuk i onsdags, och kräkte upp vällingen på morgonen. Så igår var det min tur att kräkas. Jag mådde illa i fredags kväll när jag gick och lade mig kl 24, men tänkte att det var för att jag varit uppe så länge. Men när jag vaknade kl 7,30 för att kissa mådde jag fortfarande illa. Somnade om till 8,30 - och mådde illa. Åt en tomat, var på toaletten, åt en halv fralla med kokt medvurst. Hjälpte det lite? Jag tar en halv fralla till..... sen var det kört. Kräktes 3 gånger och var sängliggandes för att jag mådde så illa. Okej, det är inte vanligt gravid-illamående, utan jag är magsjuk. Fy fan! Inget i magen och gravid = jag mår illa. Blärk. Men frammåt eftermiddagen började magen kurra och jag fick i mig lite vatten utan att det kom upp, sen lite vitt bröd, en banan och sen släppte illamåendet lite grann. Matt och orkeslös, men trots allt bättre. På kvällen förflyttade jag mig ner till soffan och det var väl precis vad jag orkade med. Suck. Men idag är det bättre. Fortfarande inte särskillt sugen på något, men jag lyckas få i mig lite mat då och då. Nu på eftermiddagen orkar jag vara uppe längre och längre stunder. Så skönt att slippa feber och långdragen magsjuka. |
|
(v14) |
Fick MIGRÄN. J-la skit, rakt ut sagt. Det kom först i v 26 med Agnes, så jag hoppades på antingen ingen migrän alls denna gång, eller i alla fall inte förrän v 26. Men slipper jag kräkas så ska jag väl inte slippa undan migränen? Usch, ja. Idag är det ingenting med mig. Ledsen och deppig. Det känns SÅ långt till augusti. Förstår inte hur jag ska orka om anfallen blir lika ofta denna gång. Ett tag var det ju 3 ggr/vecka. Jag är så ledsen och tänker att fortsätter det så här så blir det inga fler barn. Jag gråter av sorg för jag drömmer om minst tre och helst fyra barn. Det låter säkert konstigt i mångas öron, varför kan hon inte nöja sig med ett eller två? Jo, det kan jag nog nöja mig med. Om jag får vänja mig vid tanken, om jag mår så skit-dåligt så att jag inte tycker att det är värt att gå igenom det fler gånger för att få fler barn. Men drömmen finns där ju trots allt, en familj med många barn. Denna gång fick jag anfallet när jag sov middag (är hemma från jobbet för att återhämta mig från magsjukan), vaknade med domningar i hand, tunga och läppar. Sen kom huvudvärken som på beställning. Ljus och ljudkänslig. Totalt matt. |
|
(v14) |
Jag ringde till bm-mottagningen i Eslöv för att berätta om att jag fick ett migränanfall igår. En jätte-trevlig bm lyssnade på mig och förstod min oro. Så hon fixade så jag fick träffa Anders Åberg från speciallist mödravården i Lund, för han var i Höör på eftermiddagen. Jag var fö i kontakt med honom mot slutet av min förra graviditet, och han är ett riktigt proffs! Han skrev ut tabletter till mig som jag ska ta när jag känner första minsta lilla tendens till auran. Naramig 2,5 mg. Han försäkrade mig om att det inte är någon fara för fostret, att det är värre om jag mår så dåligt som jag mår vid ett migrän-anfall. Ok. 60:- för EN tablett. Men det är det värt. Det går ju bara åt 1 per anfall. Nu har jag tagit ut 6 tabletter och jag har bestämt att de ska räcka hela graviditeten ut. Och bli över dessutom. |
|
(v14) |
Idag ringde jag till bm och bad om att få en tid på måndag så vi kan komma och lyssna på hjärtljuden. KL 8,45 ska vi vara där! ÅH, vad jag längtar! Jag vill så gärna ha ett livstecken innan vi berättar för nära och kära. Igår fick jag tid till ultraljud. Det blev den 21 mars, kl 11. Bara en månad dit! |
|
(v15) |
I morse var vi på mvc och lyssnade på lilla livets hjärtljud. Och vet du, jag har ett litet liv i min mage! Helt otroligt att höra det swischande ljudet i apparaten. Först var det en bm-studerande som försökte hitta fostrets hjärtljud, men hon lyckades inte riktigt så hon fick kalla in bm. Och hon hittade! Swisch - swisch - swisch. Hjärtljudet låg på 158. Nu ska vi börja berätta för nära och kära: Vi väntar barn! Jag har börjat vackla i tron på vilket kön bebisen har. Förr var jag övertygad om att jag väntar en pojke, eftersom mina symptom är totalt olika mot de jag kände när jag var gravid med Agnes. Men det känns mer och mer som en flicka. Hmm... hur kan jag inte riktigt förklara, dock. Det är bara en känsla. |
|
(v16) |
Det är så förvirrande med veckorna. Jag hade koll på att i måndags var jag i vecka 14+3 dagar men sen har jag snurrat till det och sagt att jag är i v 14. Fast då var jag i vecka 15 och nu, idag vecka 15+1, är jag i vecka 16. Det känns som om jag hoppat fram två veckor! När vi var gravida med Agnes berättade vi i vecka 14, och nu med lilla Livet brättar vi i v 16. I kväll för mina föräldrar och i morgon för Roberts bror o fru och förhoppningsvis kan vi träffa hans föräldrar och min syster i morgon också. Vi har gjort en tröja till Agnes där det står "storasyster" på magen och på det sättet ska vi informera våra nära. *skrattar lite generat* Vi testade det på Stephen och Gunilla igår, faktiskt. De var hit om en sväng när de varit och tittat på ett hus i Löberöd, och det tog nog 20-30 minuter innan de upptäckte det. Gunilla frågade varför det står storasyster på Agnes tröja. Jo, för att Agnes ska bli storasyster! *rodnar* |
|
(v17) |
Nyss kände jag första sparken! Vi satt i soffan och tittade på TV när lilla Livet plötsligt pockade på uppmärksamhet. Så himla häftigt! |
|
(v17) |
Min chef kom oanmäld till jobbet idag och jag kände att jag måste nog berätta för honom att jag är gravid. Magen putar och jag kan inte dölja den längre. Och jag vill inte att han ska få veta det på omvägar. Så jag berättade fastän jag egentligen vill vänta till vi varit på ultraljud. Han sa grattis och undrade om Lina och jag tänkt ut någon som kunde ta mitt mamma-vik. Nej, vi tänkte kanske att han ville ta tag i det? |
|
(v18) |
Sparkarna blir starkare och starkare. I går kväll tyckte jag att jag kunde känna sparkarna på utsidan när jag höll handen på magen. Men Robert har fortfarande inte känt det. Våran katt, Alice, har blivit lite fixerad vid min mage. Om kvällarna när jag sitter i soffan och hoppar hon direkt upp i mitt knä och lägger sig på min mage. Hon var sån när jag väntade Agnes också. Borrar ner nosen mot magen och spinner. Prrrrrrr prrrrrrr låter det och lilla Livet kickar där inne och undrar vad som händer. På måndag är det ultraljud. Lääääängtar lääääängtar! Hoppas jag kan få veta vad det är för kön. Robert vill inte veta denna gång heller. Det funkade ju så bra förra gången att hemlighålla det, så det ska nog gå denna gång också. Nu är jag helt förvirrad ang. om det är en pojke eller flicka. Jag vill så gärna ha en till liten flicka, kanske mycket för att jag själv har en syster, men vill lika gärna ha en pojke så det blir en av varje. Vilket dilemma! Och tvillingar vill jag inte ha!!! Först sa instinkten att det är en pojke, sen att det är en flicka och nu vet jag varken in eller ut. I går natt drömde jag att vi var på ultraljud och drömmen var så verklig! Då såg barnmorskan att det var en pojke - så det är det kanske? Jag drömmer mycket nu. I natt var det en mardröm som inte ville ge sig. När jag väl somnade om så kom en annan dröm och i morse när jag vaknade var jag helt slut! |
|
(v19) |
Hå hå, ja ja... I dag har vi varit på det efterlängtade ul och allt såg finfint ut med lilla Livet! *lättad* Jag blev flyttad från den 19/8 till 21/8, men de få dagarna gör mig inget. Bm kunde inte se könet för lill* smygisen gömde gumpen nere bakom mitt blygdben! Busunge! NU vågar jag tro på denna graviditet. Fastän jag lyssnat på hjärtljud och fastän att jag känt sparkar i drygt 2 veckor så är det först nu som jag kan pusta ut. Åh, vad jag älskar det lilla Livet! *lycklig* |
|
(v16) |
Idag, vecka 15 + 4 dagar, alltså när jag är inne i v. 16, kräks jag på morgonen för första gången (jag räknar inte magsjukan). Jag började få ont i halsen i går kväll och har vaknat i natt av att det gjort ont. När jag vaknade i morse kände jag mig hängig och mör, precis som om en förkylning står och spänner. Supertrött och anfådd av att gå ner till tvättstugan och hämta byxor. Jag tänkte att jag får äta frukost så kroppen orkar. När jag öppnar kylskåpet för att ta fram smör o pålägg möts jag av en lök-stank utan dess like! Snabbt smäller jag igen kylskåpet för jag klöks av lukten. Svettas, darrar... jag går in på toa och sköljer handlederna i kallt vatten. Behöver kräkas, men står emot. Men till slut går det inte. Blä! Säger åt Robert att slänga löken (hackad rå lök från taco-rester) så jag kan bli av med lukten. Sen åt jag frukost och även om den inte var så god så gick den i alla fall ner och den kom inte upp igen. Det hals-onda var som bortblåst! Så trots min kräk-fobi så gav det något positivt! ;-) |
|
(v16) |
Premiär för mammabyxor! Det är så tröttsamt att krångla med långa tröjor som måste vara så långa att de når ner över uppknäppt linning, så i morse letade jag fram mina gamla mammabyxor. SÅ SKÖNT! |
|
(v20) |
Jag väger 50 kg nu. +5 alltså. Ungefär som när jag var gravid med Agnes, så det känns skönt. I en veckas tid känner jag sparkar lite närsomhelst nu, inte bara när jag sitter eller ligger. |
|
(v21) |
Halvvägs! Jag har gått 140 av 280 dagar, så i dag är precis i mitten av graviditeten. Om lilla Livet får för sig att vara punktlig, vill säga för sånt vet man ju aldrig. Förutom en dunderförkylning så mår jag bra. Jag ska se om jag kommer ihåg att ringa till barnmorskan och beställa tid till besök till när jag är i v. 25. Det har jag sagt i två veckor nu... |
|
(v23) |
(varning för gnälligt inlägg) Det var den mest envisa förkylning som jag någonsin varit med om. Runt den 1 april (som ett dåligt aprilskämt) började jag bli snorig och täppt i näsan och precis när det började gå över efter 9-10 dagar så åkte jag på influensan med feber, mer snor, ont i halsen och ingen röst. Då hade jag dessutom förbrukat 10 dagar med nässprayen så den fick jag inte använda mer. Panik hela nätterna för det blev ju värre när jag låg ner. Suck. Och den har inte gått över än, jag hostar, snorar och är täppt överallt förutom i vänstra ögat som rinner dagarna i ända. Snart får det vara nog. Det är så tröttsamt och tråkigt, jag känner ingen smak eller lukt, så att äta är inget kul det är bara för att ha något i magen. Jag är trött och irriterad mest hela tiden, tålamodet är nere på noll och jag känner mig helt slutkörd. Visst vet jag att det är för att jag har varit sjuk och säkert pga graviditeten, men ändå kommer känslorna för jag undrar hur jag ska ha ork till två barn. Vi löser säkert det också, men just nu tvivlar jag. Den 16/5 ska jag till bm för vanlig kontroll och den 15/6 ska jag dit och få gjort glukosbelastning. |
|
(v25) |
Äntligen är den bedrövliga månaden april över! Jag var förkyld och sjuk från första till sista april! Nu kommer maj och jag känner mig frisk och på gång! Ja, det låter hurtigt, men jag känner verkligen skillnad i kroppen. Orken är tillbaka och jag ser fram emot att välkomna ett nytt barn i vår familj. Magen har tagit ett skutt och nu är det en perfekt liten boll mitt på magen. Vågen står på 54 kg, alltså en viktökning med 9 kg! Jag fick väga mig två gånger för jag trodde knappt på det. När jag var i v. 25 med Agnes så vägde jag 52 kg. (viktökning på 4 kg för då började jag på högre vikt). Men det gör mig absolut inget, men det var skönt att få en orsak till att jag känner mig anfådd och flåsig för minsta lilla jag rör mig. Det börjar bli jobbigt att ta upp något från golvet för att magen är lite i vägen och det känns som om den trycks upp i halsen. Jag äter järntabletter varannan dag och nu har jag börjat tänka på att ta en varje dag. Det känns lite konstigt att stoppa i sig tabletter utan att någon sagt åt mig att göra det. På inskrivningen sa bm att vid ultraljudet bör jag börja med järntabletterna, men sen dess har ingen tagit blodprov på mig så jag vet inte hur värdet är. Det är jätte-konstigt att inte få komma på kontroll. Bara för att man varit gravid en gång förut så behöver ju inte denna graviditet vara den andra lik. Fråga mig: det skiljer som natt och dag! Jag var på inskrivning i v. 12, och nästa bm besök är när jag är i v. 27. Ja, vi var ju i Lund på ultraljud i v.18, men då kollades ju bara fostret och inte mina värden. Nu är det bara 2 veckor kvar, så jag ska nog klara mig ;-) Jag har börjat frossa i förlossningsberättelser. I ankomstgrupperna på alltforforaldrar.com hittar jag massor, och den ena berättelsen är bara bättre än den andra. Tårarna rinner när jag läser om det fantastiska att föda barn. Jag känner ingen rädsla inför mig egen förlossning, jag känner mig tvärtom säker på att jag klarar av det. Jag ser tom fram emot att få vara med om det en gång till. Efter att jag fött Agnes så sa jag att detta ska jag göra om, men med blandad skräck och förtjusning. Skräcken är i alla fall just nu borta, får se om den kommer tillbaka när det börjar närma sig och jag känner att jag inte har någon utväg eller något val. Kontrollmänniska, som jag är, så var jag nog mer orolig inför det förra gången för jag visste inte hur ont det skulle göra eller vad jag hade att vänta mig. I går eftermiddag kände jag mig lite konstig i ögonen, jag såg en liten prick mitt i synfältet precis som när min migrän drar igång, men den försvann efter en minut eller nåt. Sen hände inget mer. Håll tummarna för att det fortsätter så! |
|
(v27) |
Vi har varit på besök hos barnmorskan idag. Äntligen! Agnes sov så mysigt i vagnen så att jag fick lugn och ro att prata med Maivi. Jag har gått 26 fullgångna veckor och mitt symfys-fundus mått är 24 cm, precis under genomsnittet men fortfarande inom normalkurvan. Blodtryck 100/60. Fosterljud: 149. Skönt att bli kollad och skönt att få prata lite. Den här graviditeten hänger bara med, på ett sätt, den känns inte så verklig så det är bra att få komma till mödravården och bara prata om graviditeten. För att jag ska fokusera på att jag bär på ett nytt liv i min kropp, att jag ska bli mamma igen. Huset och Agnes tar mycket av min tid, det finns inte en chans till att ge graviditeten lika mycket tid som när vi bodde i lägenheten och när det bara var Robert och jag. Annars har jag inte några funderingar, merän att jag är mer orolig denna gång för att något ska gå fel. |
|
(v31) |
Glukos-belastning hos bm idag. Det innebär att man kommer dit på fastande mage och får dricka 3-4 dl sockervatten, och sen måste man sitta där och vänta i två timmar innan de tar prover och ser så man inte utvecklat graviditetsdiabetes. Det gick faktiskt riktigt bra. Jag minns när jag var gravid med Agnes och jag fick gjort belastningen... Yrk! Då mådde jag fortfarande illa på morgnarna och jag höll på att kräkas konstant i dessa 2 evighets-timmar. Denna gång mådde jag bara illa i 20-30 min, precis då jag druckit lösningen, sen gick det över. Och lilla Livet gillade sockerkicken för h*n smakade så mycket på fostervätskan så h*n fick hicka för första gången (som jag kände det i alla fall). Mysigt! Jag hade en hel citron med mig för att pressa i sockervattnet så det skulle vara mer lättdruckit, men bm använde bara halva. Tur var väl det för sen kom där en tjej som glömt sin citron så hon fick min överblivna halva. Dagens goda gärning! Provresultat: 30 fullgångna veckor. Symfys-fundus mått: 29, exakt på normalkurvan. Hb var 113, det har sjunkit från 128 som det var på inskrivningen så jag ska fortsätta med mina järntabletter. Jag tar en om dagen. Blodtryck: 100/60. Fosterljud: 145. Och det var inga problem med glukosbelastningen. Normala värden. Sen var det bara till att köra hem igen, där Agnes hade haft en härlig förmiddag med moster Heléne. Vi tyckte att det var lugnast att skaffa barnvakt idag, för Agnes hade nog inte varit lugn i två timmar på mödravården. Plus att jag inte visste hur jag skulle må under dessa två timmar. |
|
(v33) |
Idag, när jag är i v. 32+3 dgr, var det dags för ultraljud! Jag var ju länge nervös för att det inte skulle bli något ul runt v. 32 för när jag var där i v. 18 så sa bm att de ev. skulle dra in rutinultraljudet i v. 32 pga att det är mitt i semestertider och att det är ont om bm som kan genomföra ultraljuden. Men som tur var så kom det en kallelse för två veckor sen. Två veckor swischar förbi i ett ögonblink och i dag var det dags att få ta en titt på lilla Livet! Nu var lilla Livet inte lika ivrig som vi föräldrar var, nej, h*n var en riktig liten blygis. Barnmorskan hade svårt att ta alla måtten och hon knuffade på magen för att h*n skulle ändra ställning.... men lilla Livet var inte särskillt samarbetsvillig. Detta innebar att vi fick titta lite längre på henne/honom, så i det stora hela så var det helt ok. Bm beräknade att huvudet var 85 mm i dm, midjan 88 mm i dm och längden på lårbenet 62 mm. En ungefärlig vikt på 1887 g vilket var normalt för min kropp. Totalt -7% jämfört med ett "normalfoster" om det nu finns. Agnes var ju -14% så vi fick komma på tillväxt ultraljud efter en månad. Detta slipper vi denna gång, jag tror gränsen går vid -11%. Där var normal fostervattenmängd och allt såg så bra ut. Lilla Livet höll sin högerhand lite märkligt, så vi gjorde allt i vår värld för att h*n skulle flytta den, men det verkade helt omöjligt. Robert gick ut för att bm och jag skulle kika om vi kunde bli kloka på könet, men där var både en navelsträng och en fot ivägen. Hon lyckades få två glimtar och hon tyckte sig se samma resultat båda gångerna, men hon var inte säker. Så vi får se i augusti vad det blir, och faktiskt så är det inte lika viktigt för mig denna gång. Jag har analyserat varför och kommit fram till att det nog beror på att förra gången kände jag på mig att vi väntade en tjej och jag var ganska övertygad. Då var det viktigt att få veta vem som bodde i min mage så det inte skulle komma som en "chock" efter förlossningen. Denna gång har jag INGEN känsla för könet. Jag har inte en susning, jag vågar mig inte på en chansning. Så det ska bli spännande att se när h*n kommit ut. Jag skulle varit på mödravården i Eslöv idag också, men Maivi var sjuk så besöket ställdes in. Jätte-tråkigt, men det är ju sånt som händer. |
|
(v33) |
Hela familjen har varit i Köpenhamn för att fira att Robert och jag varit tillsammans i 10 år. Vi tog in på hotell och hade det jättebra! Kanonväder, värsta högsommarvärme! Hur länge sen var det strålande sol på midsommarafton? *minns inte* Varför vi valde just Köpenhamn är ju för att vi förlovade oss där, på midsommarafton dessutom. Härligt romantisk helg, vi har haft det mysigt Robert, Agnes, lilla Livet och jag. Igår var vi på Zoo och tittade på alla djuren! Frågar man Agnes så var aporna roligast och frågar man föräldrarna så var elefanterna mest imponerande. Lilla Livet gillade kyckling-ciabattan mest, tror jag! :-) Då kickade h*n lite grann. Lilla Livet för inte så mycket väsen omkring sig, h*n har aldrig sparkat så det gjort ont som en viss storasyster gärna gjorde. ;-) Däremot så känner jag av foglossning idag för första gången i mitt liv. Säkert som straff för hur mycket jag gått denna helg. Annars så mår jag oförskämt bra! |
|
(v35) |
Nu är det besök hos barnmorskan var annan vecka, så det har gått snabbt trots att förra besöket blev inställt. Idag träffade jag inte Maivi, utan Kristina. Maivi hade semester, men det gjorde absolut ingenting! Kristina var lika trevlig hon! Ja, faktiskt så har jag stött på sammanlagt 5 bm i Eslöv (inte genom besök, utan genom en kund på mitt fd jobb, genom ultraljud i Lund, vid glukosbelastningen när jag satt där i 2 timmar mm) och de är så härliga och bryr sig så mycket. Agnes sov i vagnen i dag också, jag har lyckats parera in besöken på eftermiddagen så jag haft möjlighet att skjuta på hennes middagslur och åker tidigare till Eslöv så jag hinner gå en runda med sötnosen i vagnen. Jag har hittat en mysig skogsdunge där jag följer ett spår som heter Hälsans stig och där skumpar det lite lagom mycket för att Agnes ganska snabbt ska klocka in. Perfekt när det duggar för träden skyddar en. Eller skuggar som idag, när solen strålar och det är nästan för varmt i solen. Vi har drabbats av en envis värmebölja som får mig att nästan krypa ur skinnet. Vissa dagar (och nätter) är jag så grinig och besvärlig, men egentligen trodde jag väl att det skulle vara ännu värre att vara höggravid mitt i sommaren. Jag tar en jättekall dusch precis innan jag ska gå och lägga mig, självtorkar och tar på mig ett tunnt linne - då somnar jag gott. Och på jobbet har vi ju världens bästa airconditioner så där är bara härligt att vara. Jag har dessutom kortat ner mina tisdagar då jag jobbade 10-18 förut och fick så ont i ryggen. Nu, de sista tre tisdagarna innan jag går på semester och föräldraledighet, så jobbar jag 10-16 istället. Det kommer nog att kännas skillnad. Ang. bm-besöket när jag gått 34 fullgångna veckor; Symfys-fundus måttet: 32 cm, exakt enl kurvan. Blodtryck 110/60. Fosterläget: huvud, ruckbart. Fosterljud 146. Kristina sa att huvudet var riktigt långt nere i bäcknet, och det känns tryggt. |
|
(v36) |
Jag känner av foglossning i mina ljumskar lite då och då. Det kommer om jag rör mig mer än normalt eller om jag gör en tokig rörelse. Och så är jag trött, jag kan sova middag ett par gånger i veckan. Speciellt de dagar jag jobbar 15-20, då brukar jag ta 45-60 minuter. Och igår sov jag 1 1/2 timme mitt på dagen. Helt slut! Denna graviditet känns tyngre än förra, på något vis. Jag har ju mått mycket bättre denna gång, inget illamående eller migrän, så egentligen har jag inget att klaga över. Men då hade jag bara mig själv att tänka på, nu kommer jag i andra hand för vi har Agnes att ta hand om. Kan berätta om illamående under graviditeten som jag läst om på nätet: Om höger äggstock förser embryot med gulkroppshormon (progesteron) kommer höga doser av hormonet till levern direkt (illamående). Om vänster äggstock förser embryot med gulkroppshormon blir hormonet utspätt i blodomloppet innan det kommer till levern (lite eller inget illamående). Så var det med det. Jag konstaterar att Agnes är ett högerbarn och lilla Livet ett vänsterbarn. |
|
(v36) |
Senast igår sa jag till min jobbarkompis att det varit en sån perfekt graviditet utan illamående och migrän (hon fick hoppa in för mig ett par gånger i veckan förra graviditeten när jag hade min migrän) och vad drabbas jag av imorse, tro? Mycket riktigt: MIGRÄN. Tog en tablett så fort jag kände första symptomet, men inte hjälpte den. Klockan 08.25 tog jag tabletten och det började flimmra för ögonen. Panik över att behöva ringa in någon som kunde öppna butiken kl 10, och ringde en tjej som jag trodde skulle kunna, men icke. Sen kunde jag inte luska ut siffrorna pga synfältsbortfallet så jag fick ringa till Roberts jobb, för det har jag på snabbnr, och be honom ringa runt och hitta någon. Agnes hade bajsat, så jag fick byta blöja på henne, och sen lade jag mig i sängen och bad henne hitta en bok att titta i. Hon undrade varför jag låg i sängen och varför jag var ledsen så jag förklarade för henne att jag måste vila lite för jag har ont i huvudet. Och Agnes är en väldigt klok 2,5 åring för hon kom upp i sängen och mös. Auran, med domningar i höger hand och upp längs armen, upp i ansiktet och i munnen, varade till kl 09.10. Huvudvärken kom direkt, konstigt nog. Jag brukar känna mig matt, men huvudvärken väntade förr i en timme eller en och en halv. Robert hade ringt dagis och sagt att jag kom med Agnes så fort min aura försvunnit och vi kom iväg vid 9,45. Sen har jag varit hemma och vilat och sovit hela dagen. Huvudvärk, ljud- och ljuskänslig. Kanske hjälpte tabletten till att korta ner längden på huvudvärken för nu kväll är den inte så förfärlig. 6 arbetsdagar kvar till semestern. Hade jag fått mitt semesterförslag beviljat av chefen så hade jag bara haft i morgon kvar... Låter jag bitter? Bra, för det är jag. Nu när jag fått ett anfall så är det ju så stressande om jag skulle få fler. Dels för att hitta en ersättare till jobbet och om jag skulle få det där... hur ska jag kunna ta emot kunder och ha öppet... eller ens ta mig hem? Nej, det blir ju helt klart bäst om jag inte får migränen fler gånger. Ok, då bestämmer vi det! |
|
(v39) |
Vi har börjat vår semester och efter en veckas super-duper rea så kändes den väldigt välkommen. Kände mig ganska trött mot slutet för där fanns inte tid för lugn och ro utan där var kunder hela tiden. Och vi fick inte sätta in så många extratider heller, utan jag stod själv mesta dels. *trött gravid rygg* Men nu är det semester! *härligt* Robert, Agnes och jag härjar nere i källaren med att omorganisera och riva ut golv. Jag försöker ta det lite lugnt för jag vill inte att Lilla Livet ska komma ut än. Gärna en eller två veckors semester så jag hinner samla mig, för jag har blivit klok på att vi ska få en bebis! *nä hä?* |
|
(v39) |
MVC på morgonen och direkt därefter och skriva under faderskapsintyg. Så nu är Robert pappa till Lilla livet. Även på pappret. |
|
(v40) |
Oj, vad jag hade sammandragningar innan ikväll. Vi har varit hos Ida och Jörgen för att fira Valters 2 årsdag, men det var inget stojigt kalas, utan hur lugnt som helst. Hade samandragningar här hemma i soffan, ganska ofta, i en halvtimmes tid men sen stannade det av helt. Jag blev lite skrajsen och jag undrar om det är på gång. Helst inte så här nära Valters födelsedag - om jag har något att säga till om. *ja just det ;-)* |
|
(v40) |
Hoppas att alla dessa sammandragningar gör någon nytta. Så jag öppnar mig något, menar jag. För då gör det inget att jag har dem ;-) Inget att klaga över men så konstigt för jag hade knappt några sammandragningar när jag väntade Agnes. Jag har blivit hemma-beroende. Igår var jag inte utanför dörren på hela dagen utan var inne och pysslade. Och idag har jag varit en tur ute i trädgården, faktiskt, men annars bara varit inne. Hela förra veckan for vi runt och uträttade ärenden och vi hälsade på vänner, men nu i två dagar så har jag bara velat vara hemma. Lugn och ro, som uppladdning på vad som ska komma. |
|
(v40) |
Här kommer förlossningsberättelsen: Natten mellan tisdag och onsdag (16-17 augusti) vaknar jag tre-fyra gånger och har svårt att somna om. Men jag hade absolut inte ont eller några känningar, jag kände mig bara för pigg för att sova. Klockan fem vaknade jag och låg vaken till 6,15 då jag fick en sammandragning, som gjorde lite mer ont än de sammandragningar jag känt då och då de sista 2 veckorna. Kl 6,30 kom nästa. Och 6,45 ytterliggare en. Då väckte jag Robert och bad honom hjälpa mig på med tens-apparaten som funkar som smärtlindring och när nästa sammandragning kom kl 7 så var den inkopplad. Perfekt! Nu är jag beredd om det kör igång. Så kom nästa sammandragning efter 7 min istf 15! Hoppla! Det börjar gå upp för mig att det här är nog på allvar. Robert plockar ihop nessesärerna och det sista till bb-väskan. Och jag tar hand om förvärkarna som ändå inte är så farliga. Men kl 7,20 ringde vi mina föräldrar och sa att de kanske får vara beredda på att köra hit idag och passa Agnes för vi ska nog föda barn! Tio minuter senare ringde vi tillbaka till dem och sa kom! Agnes hade precis vaknat och min tanke var att de kunde ta Agnes till lekplatsen så att jag fick gå här hemma i lugn och ro och andas igenom värkarna. De skulle plocka ihop lite, sen tar det 45 min att köra, så de beräknade vara här kl 8,30. Agnes frågade Vad gör du mamma? när jag andades så där konstigt in genom näsan och ut genom munnen. :-) Har du ont, mamma? Ja, Agnes, jag har lite ont för bebisen vill komma ut snart. Men kl 8,15 hade jag bara 3-4 min mellan värkarna och det började göra sanslöst ont, tens-apparaten gjorde inte någon nytta längre. Det är hög tid att köra till förlossningen. Robert sprang in med Agnes till grannen (tur vi hunnit lära känna dem lite) och frågade om hon kunde få vara där i 10-15 min innan mormor och morfar kommer. Visst! Herregud vad det går undan! Jag sätter mig i bilen och säger till Robert: kör så fort du vågar för snart är det dags. Och det gick fort! Väl framme så springer Robert in och hämtar en sköterska, och när hon kommer ut så får hon hämta en barnmorska och de lyfter upp mig på en brits och kör in mig i förlossningssalen. De lyfter över mig i sängen och jag hinner tänka tre gånger: Var är lustgasen? och den fjärde gången säger jag det högt och jag får den. Robert sa att samma sekund som de la mig i sängen så frågade jag efter lustgasen, så tidsuppfattningen är lite si så där. De konstaterar att jag är fullt öppen och bebisens huvud är längst ner. Sen tar det knappt 1 1/2 timme med underbart fantastisk lustgas som hjälp, och så ligger lillebror på min mage! Kl 10,21 kom vårt andra underverk till världen! Snabbt och lätt, fyra timmar efter fösta antydan till att förlossningen var i antågande. Ändå gick det inte för snabbt, utan jag hann förstå vad som hände och jag gick inte sönder så mycket i underlivet. Jag fick min drömförlossning! När barnmorskan sydde de tre stygnen började jag känna av min migrän med synfältsbortfall, men jag tog Naramig + att barnmorskan gav mig 2 panodil och 2 andra för mig okända (!) tabletter så anfallet avbröts. Sköterskan mätte och vägde honom, och när de sa att han vägde 3700 g trodde jag dem inte. Va? Hur kunde han få plats i min mage? Enl ultraljudet beräknades fostret väga 3400g vid födseln. Längd: 52 cm. Huvudmått: 35 cm. Apgar: 9 10 10. |
