Här kommer min förlossningsberättelse. Vi hade beräknad förlossning den 14 januari och lilla Agnes kom den 16 januari. Idag är det den 4 mars 2003 och jag har fått lite perspektiv på den största grejen som hänt mig - att föda barn.

Om jag ska sammanfatta förlossningen så gick det bättre än vad jag vågat hoppas på. Visst gjorde det ont, men absolut uthärdigt. Och det finns ju hjälpmedel i form av TENS och lustgas (och annat med för den delen) så varför ska man ha ont om man kan slippa.
Vi är otroligt nöjda med att det gick så fort att vi inte behövde byta barnmorska och sköterska, vi klarade det på deras skift.
Jag hoppas jag kommer att få föda fler barn, det gör jag gärna om! (Det är lite värre med graviditeten... Illamående och migrän!)

Ett par dagar efter förlossningen skrev jag ner händelseförloppet och det är de anteckningar jag utgår ifrån när jag nu skriver detta:

"Onsdagen den 15 januari kl 14 fick jag en förvärk, en sammandragning med mensvärk. Kl 16 fick jag ännu en. Så när jag sen var på besök hos barnmorskan sa jag stolt: -"I dag har jag haft två förvärkar."
Men vi pratade om hur bra jag mådde och att jag inte alls var trött på att vara gravid. Barnmorskan sa att det syns på mig och det behöver inte sätta igång nu, utan det kan vänta en vecka eller två...

Vi åkte hem och lagade kvällsmat, Spagetti Carbonara.

Vi åkte till ICA och veckohandlade, jag hade skrivit matschema precis som vanligt. Dock med maträtter som vi hade i frysen, eller råvaror som höll sig i frysen.
På ICA hade jag tre förvärkar (= en värk/15 min), men tänkte inte så mycket på det. Jag hade ju läst om så många förlossningar där tjejen hade förvärkar i dagar och tom veckor innan förlossningen verkligen satte igång.
Så här i efterhand tänker jag på hur nära mina (mar-)drömmar slog in. Jag drömde ett par nätter att vattnet gick när jag var antingen på Åhléns eller just ICA. Sån tur att det inte hände!

Kl 20 började Robert ta tiden mellan värkarna, men vi var båda övertygade att värkarna skulle stanna av. Vi satte på TENS-apparaten på mig för att jag skulle lära mig hur jag skulle använda den. Man ställer in knapparna så att man har ett underhålls-"burr" på ryggen hela tiden, och sen när en värk kommer (eller helst sekunderna innan) trycker man in en knapp som man har ställt in på högre "burr". Efter hand som värkarna blir starkare höjer man båda "burren". För mig hjälpte TENS-apparaten jätte-mycket. Jag vet inte om det var psykologiskt, att jag hade något annat att tänka på än just smärtan, eller om det verkligen funkade att lura hjärnan...

Robert satt och byggde ett FileMaker Pro-system så att datorn räknade ut hur långt det var mellan värkarna. Den gjorde till och med ett snitt på de fem senaste värkarna och räknade ut när nästa värk skulle komma... (det var väl hans sätt att bearbeta det som väntade oss).

Jag packade min nessesär och sånt som vi inte kunnat packa i förväg. Men Robert och jag pratade om att det får vi nog packa upp igen... Jag gick och plockade hela tiden, kunde absolut inte vara stilla, utan gick runt i lägenheten hela tiden. Stannade upp när en värk kom och tryckte på TENS-apparaten. Andades in genom näsan och ut genom munnen.

Kl 21 kom slemproppen. Då blev värkarna lite intensivare också, men fortfarande helt okej. Det var 10 min mellan dem.

Kl 23.30 ringde vi till förlossningen och frågade om vi kunde stanna hemma längre. Då hade det gått upp för oss att det här var nog allvar. Jag fick en värk när jag pratade med en barnmorska, jag var tvungen att räcka över luren till Robert.

Värkarna kom nu med 5 min mellanrum. Jag tyckte inte det var så farligt.
Jag käkade lite för att ha ork till vad som väntade mig, men det kräkte jag upp efter en halvtimme. Då gjorde värkarna ont och jag stod i sovrummet och lutade mig mot spjälsängen som vi monterat ihop dagarna innan. Jätte-bra höjd! Så fort en värk kom tog jag tag i sängen och gungade mot den (typ stående armhävningar). Och andningen kom helt automatiskt. Andas in genom näsan och ut genom munnen. I lagom takt.

Kl 1 började vi förbereda för att köra till KK. Lämnade lapp och nyckel till grannarna så de kunde ge katten Alice mat medan vi var borta. Robert packade ut i bilen och hjälpte mig att få på ytterkläderna.

Kl 01.30 åkte vi in. Då hade det varit 3 min i snitt mellan värkarna i ca 1 timme. På väg till bilen fick jag två värkar. I bilen fick jag ett par stycken, men var fortfarande så med att jag såg att Robert körde mot rött i en korsning. "-Ah, va fan. Här är ju ingen trafik, varför ska jag stå här och vänta."

När vi kom fram till förlossningen hade jag riktigt ont, TENS hjälpte inte så mycket längre. Jag blundade och vände mig innåt även om jag hörde vad som pågick runt omkring mig och jag svarade på tilltal.

Jag fick komma till ett undersöknings-rum och bytte om till sjukhusets kläder, lämnade urin-prov, vägdes, kollade blodtryvket och kopplades till CTG m.m.
Barnmorskan ville att jag skulle lägga mig på britsen så hon kunde kolla hur många cm jag var öppen. Jag frågade oroligt om hon hann göra det mellan två värkar, för jag ville inte ligga på rygg när det kom en.
Hon konstaterade snabbt att jag var öppen 6-7 cm!!! Jag tror jag strypt henne om hon sagt att jag var öppen 1/2 cm, så ont som jag hade.
Direkt fick jag komma till en förlossningssal och testa på lustgasen. Innan jag fick in tekniken kändes det mest snurrigt och lite obehagligt, men barnmorskan sa åt mig att de det en chans och sen hjälpte den mig mycket.

Vi testade lite olika ställningar; jag stod på golvet och lutade mig i en sacko-säck som låg i sängen (skönt!), jag stod på knä i sängen och lutade mig över ryggstödet. Ligga var helt uteslutet!

Timmarna gick och jag frågade lite då och då vad klockan var. De tog hål på hinnorna så vattnet gick.

Robert fanns där hela tiden, han pratade med barnmorskan och sköterskan. Han pysslade om mig. Räckte mig vatten så fort jag ville ha det.

Så kände jag att jag var tvungen att skrika och varnade Robert: -"Bli inte rädd nu, men jag måste... SKRIIIK!"

Barnmorskan sa att nu börjar det bli dags att krysta, jag var fullt öppen och barnets huvud var långt nere.
Vi testade olika ställningar, men den som gav bäst resultat var faktiskt liggande på rygg. Vid varje värk drog jag upp knäna till typ armålorna. Robert hade en arm bakom mina axlar och hjälpte mig upp vid varje värk. Nu använde jag inte lustgasen utan koncentrerade mig på att krysta.

Vi kämpade på så där, men så blev det längre och längre mellan värkarna. De kopplade på dropp som skulle öka på det igen - jag tyckte att det var skönt att få några pauser, för sen satte det igång igen.
Kl 6.15 sa barnmorskan att nu vill vi träffa bebisen innan vi ska gå av skiftet kl 7, så nu tar vi i. Sköterskan hjälpte till genom att trycka på med en arm på min mage (hon bad om ursäkt två gånger efteråt, men för min del kändes det bara bra att få hennes hjälp!). Barnmorskan klippte ett snitt och VIPS - det var över. Värkarna tog slut direkt. Klockan 6.41.

Jag fick en liten krabat på min mage, en flicka. Hon låg på min mage och jag skakade i hela kroppen. Det kändes så stort! Vi är föräldrar! Äntligen får vi träffa vår lilla flicka som varit i min mage i nio månader!
Hon vägde 3230 g och var 52 cm lång - och världens sötaste!"